Till Stieg Larssons änka
Du sover fången
i din egen Odyssé
medan halva Europa
lägger sig att läsa
din döde makes ord.
Nästan ingen tänker på dig
Hans böcker skapar
miljoner och miljoner
och ditt liv är nu
en pappersbåt.
Jag tänker på dig, ser min egen framtid
och jag blir rädd.
Arvsrätten är en trubbig sax,
ond och hänsynslös.
Jag går på alla fyra som du,
som en hängmatta med ben.
Ingen vagga finns
i mitt hem heller.
Osynlig kvinna
i den store mannens skugga.
Jag ser din ensamhet i natten
bland ishinkar och julservetter.
Jag känner lukten han lämnat i dina kläder.
Jag tänker på rummet
dit du nu inte kan gå.
Jag vet inte var du hämtar din kraft
att varje morgon
möta en ny dag.
Jag hör dig gråta
genom glaset
som skiljer oss åt.
Men låt dig inte luras:
du utsätts för en skändlighet.
Stigen ni gick tillsammans
kantad av buskar med mogna bär.
Där går ingen längre.
Där finns inget mer.
Låt flugorna vara bland törnesnåren
med sina giriga grönblåa bukar.
Det enda du kan du göra nu
är att vända blicken mot havet.
Minnas hans steg i strandens sand.
Ensam,
du har blivit till papper.
Ingen ger dig värme.
Para la viuda de Stieg Larsson
Duermes cautiva de tu pequeña Odisea
mientras media Europa se acuesta leyendo
las palabras de tu difunto marido
y casi nadie piensa en ti.
Sus libros generan millones de euros
y tu vida es ahora una góndola de papel.
Pienso en ti y veo mi futuro y tengo miedo.
Las herencias son siempre malas tijeras.
Ando a gatas como tú, como una hamaca con patas.
Tampoco hay cunas en mi casa,
mujer-invisible a la sombra del gran hombre.
Imagino la soledad de tus noches
entre cubiletes de hielo y servilletas de Navidad.
Pienso en tu ropa carbonizada por su olor
y en el cuarto donde ahora no podrás entrar.
No sé de dónde sacas las fuerzas
para levantarte cada día,
te oigo llorar a través del vidrio que nos separa.
Pero no te engañes: eres el centro de una atrocidad.
Ya no hay nadie en el sendero, de nada te sirve
la vereda de moras.
Deja a las moscas en su zarza
con sus vientres verdiazules,
lo único que puedes hacer ahora es mirar el mar.
Recordar sus pisadas en la playa.
Viuda, te has vuelto papel
y nadie te da calor.
